Dagen innan vi skulle cykla jobbade jag halvdag på jobbet. Skulle ha en presentation för personer som kommit på studiebesök på vår arbetsplats och kände under presentationen att mitt högra knä inte betedde sig som det brukar. Kändes igen den pirrande känslan, vilket innebar att det svullnade upp. Jag har något fel i mina knän som jsg inte orkat utreda, men som innebär att de ibland svullnar upp. Det gör inte ont men känns obehagligt. När svullnaden går ner, efter ett par dygn brukar det börja göra ont. 

Att cykla tio mil med ett svullet knä kändes absolut inte optimalt. Men vad göra? Jag hade ingen som helst lust att kasta in handduken. Jag smorde knäet ned Voltaren, åt Ipren och lindade. Åkte hem vid lunch, packade och blev upphämtad av min kollega. Sen bar det av mot Motala. Det fick bära eller brista. Vi hyrde en lägenhet i Motala bara några hundra meter ftån starten, detta genom och tillsammans med en annan kollegas fru som även hon och hennes kompisar skulle cykla.

På lördagen när starten gick var mitt knä fortfarande svullet, men lite bättre. Jag beslöt mig för att göra ett försök. Vi startade strax efter kl tio och mitt mål var att komma i mål. Jag hade ingen racercykel, utan en hybrid av något slag som jag lånat av svärmor. Vi trampade iväg och första milen höll jag jämn takt med min kollega (som är en riktig proffscyklare, som ni kanske förstår) men sedan fick jag släppa henne. Tyckte att det flöt på bra fram till första depån. Hade lärt mig av mitt misstag på Vasan och tog en rejäl paus med både vätska, energibars och kissning. Efter första depån var det dags för den skräckinjagande jättebacken som så många väljer att gå uppför. Det var även min tanke, men jag blev envis och provade cykla. Det gick! Nästan hela vägen. Jag fick gå ca 50 meter på slutet. Väl där uppe på toppen väntade en otrolig utsikt! Och vilken lycka när jag fick låta cykeln rulla! 

Vid nästa depå upprepade jag proceduren jag haft vid första. Lång paus med energibar och mycket vätska. Rullade vidare efter en kvart ungefär. Men så tungt det blev! Motvind och sidvind över öppna fält. När jag passerat sex mil och insåg att det var fyra kvar övervägde jag att bryta loppet. Jag hade ont i ryggen och ena foten hade somnat. Kämpade mig igenom kilometer för kilometer och när det bara var fem kilometer kvar till sista depån kände jag att det bara var att bita ihop. 

Vid sista depån satte jag mig ner och pustade ut. Lite mer än två mil kvar till Motala. Fram och tillbaka till jobbet, det fixar jag väl?! Dryck och en bar. Upp på cykeln och vidare. Sidovinden fortsatte som följeslagare. Räknade ner kilometerna genom att jämföra med olika sträckor hemma. Sista tre kilometerna hade jag bra rull och låg på ca 25-27 kilometer i timmen ända in mot mål. Och känslan när jag gick i mål var amazing! Benen skakade och svetten låg som en vit hinna över hela kroppen. Maten som serverades var det godaste jag ätit på länge. Knät höll. Ja, allt var fantastiskt!

Jag cyklade på strax över 5,20. En tid jag är supernöjd med!