Tjejvasan
Tjejvasan gock sv stapeln i slutet på februari. Trots att vi bor rätt långt norrut fick vi inget skidföre förrän i januari. Men det gjorde inget eftersom jag inte fick några skidor förän då heller (detta p.g.a. otroligt dålig service från xxl, men det tar vi inte nu). Jag åkte hur som helst ett par gånger innan jag blev sjuk. Och fick bihåleinflammation. Igen. När jag väl blev frisk var det vara ett parar veckor kvar till start och jag hade åkt ungefär 7 kilometer sammanlagt på skidor. Min teknik var obefintlig. I ren panik åkte jag skidor så fort jag hann och kom åt. Före och efter jobbet, på lunchen. Kvällstid vid tio-tiden hemma hos oss på en åker som jag själv kört upp ett spår som var 700 meter långt. Jag åkte varv på varv.
Väl på plats i Oxberg kände jag mig rätt håglös. Målet var att ta mig i mål, men jag var osäker på om jag skulle fixa det. Jag blev lite bättre till mods när jag insåg hur väl anordnat allt var kring loppet. Allt gick så smidigt och väderförhållandena var perfekta!
När starten gick insåg jag snabbt att jag hade fint glid o h bra fäste (skidorna hade jag lämnat in för vallning två veckor innan och jag hade då bara tagit glidvalla. Fästvallan bestod av vallatejp som jag satt på kvällen innan). Jag tog mig lätt upp för backarna och gled ikapp alla nerför. Fick på grund av det fantastiska glidet vänta på toppen av alla backar tills jag hade fritt framför eftersom jag inte ville riskera att köra in i någon. Efter en mil var jag trött, men inte dödstrött. Tog lite varm saft i Hökberg och fortsatte utan paus eller något att äta, vilket var ett misstag. Milen som kom därefter blev tung och när jag kom fram till Eldris höll jag på att tippa omkull när jag tog en mugg blåbärssoppa. Men tror ni att jag tog en paus? Eller något att äta? Näpp! Idioten i mig tänkte att det bara var en mil kvar, bara att köra på!
Sista milen mellan Eldris och Mora var riktigt usel. Jag orkade inte hålla någon som helst teknik och att staka var bara att glömma. Trots fortsatt bra glid, fina förhållanden och skapligt fäste blev det bara att köra på diagonalen och det enormt sakta. När det var tre kilometer kvar till Mora skrek min kropp och den nästföljande kilometern var den längsta i hela mitt liv. När jag kom in på upploppet kunde jag knappt ta mig framåt. Jag singlade mig i mål och önskade att det stod någon där med typ en skottkärra som jag kunde få åka i till bilen. När min man mötte upp mig var jag så slut att jag inte ens orkade gå de 500 meter vi hade till bilen. Ville strypa honom för att han inte hittat en parkeringsplats närmare. Varenda muskel skrek i min kropp. Jag tog mig igenom på 3 timmar och 20 minuter vilket jag är supernöjd
Mina största misstag var nog att inte stanna och äta eller pausa. Jag hade verkligen noll energi kvar efter Eldris. Så det är mitt tips till de som ger sig på tjejvasan för första gången, ät!
Hur som helst är jag jättenöjd över att jag tog mig i mål. Och stämningen kring loppet var jättehärlig! Jag kommer 2017 köra stafettvasan med några arbetskamrater och det ska bli superkul!
