Det började med Lidingö tjejlopp i september. Jag hade haft en förkylning som övergått i bihåleinflammation. Kunde inte träna på tre veckor. Åkte ner till huvudstaden och bodde på  hotell med min man. Visste inte om jag skulle våga genomföra loppet eftersom bihålorna fortfarande gjorde lite ont. På söndag morgon kände jag mig rätt pigg och hade inte så ont. Bestämde mig för att prova och om det skulle kännas dåligt tänkte jag att jag alltid kunde promenera resten av loppet.

Sagt och gjort, efter att ha snurrat omkring på det enorma området tävlingen hölls på i jakt på nummerlapp och chip i ungefär en timme lyckades jag bli så nervös att jag var tvungen gå på dass. Ungefär fem gånger innan start. Startade dessutom i näst sista startgruppen p.g.a. sen anmälan. Till slut kom jag iväg. Och det kändes SÅ bra! Första tre kilometerna flög jag fram. Jag promenerade upp för ett par uppförsbackar, mest för att spara energi, men resten sprang jag. Fram till Abborrbacken. Den promenerade jag givetvis också upp för. Men efter den fick jag ändå håll! Fick promenera nästan två kilometer för att bli av med det innan jag kunde börja springa igen. Sprang resten av loppet och kom i mål på 1 timme och 9 minuter, vilket var mer än godkänt med tanke på den uppladdning jag haft! 

Var SÅ skönt att sätta sig i bilen efteråt och åka hem! 

Kändes bra att det bar ett halvår kvar till nästa utmaning, tjejvasan.

Mer om den i ett eget inlägg!